Eva Ström läser Martina Lowden


Martina Lowdens monumentala debut, den 628 sidor långa dagboksromanen ”Allt”, kan karaktäriseras som en litterär skiss- och arbetsbok. Det är i blandningen av infall, slump och intryck boken får liv, skriver Eva Ström som ivrigt väntar på nästa bok.

Martina Lowden är född 1983 och något av ett namn, redan innan hennes 628-sidiga debutbok ”Allt” utkommit, åtminstone i den subkulturella höglitterära ungdomsvärld som frodas på bloggar och internet och där personer som Cartarescu och Horace Engdahl är hjältar.

Redan har hon blivit intervjuad i Nöjesguiden, hennes besök på bokmässan blev föremål för en artikel i Expressen, och nättidskriften O-, som hon är redaktör för, har blivit uppmärksammad som årets nättidskrift. Kort sagt, manegen är krattad för den unga debutanten som inte nöjer sig med att ge ut sjutton dikter eller minimalistisk kortprosa utan generöst lägger fram sin monumentala dagboksroman till allmän läsning under den utmanande titeln ”Allt”.

Dagboken är en särskild genre, där det finns stora litterära föregångare som Amiel, Melinescu, Lagercrantz, Gombrowicz. Sedan finns det också en vildvuxen flora av skiftande kvalitet just på internet, bloggar och skunkdagböcker. Dagbokens syfte växlar – kan vara en väg till introspektion, självkännedom, eller mynna ut i kritiska essäer som kan bli krönikor över ett kulturklimat.

Dagboken kan vara ett historiskt och personligt dokument som Anne Franks dagbok, en mottagare av den intimaste bekännelsen, som inte går att yppa för någon, och också ett sätt att konstruera en persona – ett litterärt jag, ett förhållningssätt.

Lowdens dagbok har titeln till trots föga av bekännande karaktär utan kan väl snarast karaktäriseras som en litterär skiss- och arbetsbok. Unga kvinnors bekännelselitteratur har ju blivit en särskild genre där olika psykiska och fysiska lidanden har dokumenterats för att vidga förståelsen för ett visst predikament.

Här är det tvärtom. Lowden har snarast hittat en strategi bort från bekännelsen, när litteraturen, bokstäverna, och orden blir hennes ämne, tillflykt och passion. Hon är inte litteraturvetare utan litteraturtroende, som hon skriver på ett ställe. ”Allt” är därmed en bok som inte alls berättar ”allt” utan snarare tecknar ett hypersmalt och hyperskarpt snitt av tillvaron, och det är det som orden inte berättar som skapar spänning och nerv.

Dagboken är således knappast Lowdens väg till litteraturen, eftersom hon redan vistas där, utan mera hennes lek med litteraturen, den trygga lekplats där hon kan grubbla över om hon är neomodernist eller postmodernist och språkligt samtala med sina dockor. Att hon är språkmaterialist och förälskad i ordens konkreta uttryck behöver man däremot inte tvivla på. Nya ordhandboken och Svenska Akademiens ordlista är hennes käraste läsning.

Hur handskas med alla de fakta som virvlar i världen? Popkulturens vurm för listor återfinns också här – i uppräkningar av låneböcker från biblioteket, föremål på skrivbordet, favoritförfattare eller lunchrätter. Kanske är denna listmani ett svar på informationssamhällets tryck, en generations sätt att bringa ordning i kringflaxande fragment utan att använda skiljetecken och konjunktioner? Listandet fungerar både som ett namngivande av en giltig värld och som en socialiserande identitetsmarkör och dess föremål behöver därför aldrig analyseras.

Skrivande blir synonymt med att ordna, katalogisera, skapa kontroll, och sammanhang. Men detta uppräknande är också en väl prövad språkmaterialistisk diktmetod där inte minst Sonja Åkesson är den stora svenska föregångaren.

Martina Lowdens bok rymmer material till minst fyra till fem dylika hyperbegåvade språkmaterialistiska diktsamlingar som säkert skulle ha hälsats med entusiasm, men dagboksromanen blir onekligen mer levande i sin ohögtidliga blandning av infall, slump och intryck.

Men även om ”Allt” är ymnigt generös och underhållande kan det inte döljas att den rymmer ett formproblem. Dagbokens estetik är pärlbandets och bristen på Lowdens fördjupningar leder till en formlöshetens övermättnad. Här räcker det inte riktigt med dagarna som enda struktur för att ”Allt” i den 628-sidiga längden ska bli fascinerande, trots att enstaka anteckningar kan vara så fulla av träffande briljans och ungdomlig klarsyn.

Det är just i de korta överraskande avsnitten som Martina Lowden kan bli drabbande – som när hon i ett brev känner igen sig i det Jesusbarn som aldrig är ett barn, om han så formas av trä, sten, metall eller elfenben eller i den ogarderade hänförelsen över verk av Tàpies.

Jag hälsar ändå Martina Lowden som en intressant och uppiggande nykomling som med osentimental lust och glädje sätter sprätt på alfabetets oräkneliga antal bokstäver och väntar redan ivrigt på hennes nästa bok – där hon förhoppningsvis ska våga vara något så djärvt som en smula banal.

EVA STRÖM
författare och läkare

http://sydsvenskan.se/kultur/article203377.ece

Ingen kommentarer:

Sitatet



Aut viam inveniam aut faciam.